Ett starkt svenskt debutalbum ser dagsljuset i maj 2007. Sonny Crocket
heter bandet. Sonny Says heter albumet. Och den suggestiva singeln 12” är
ute nu.

Sonny Crockets sound rymmer mycket och anses ofta svårt att beskriva, men
faller på plats med stor självklarhet när man lyssnar. De är inte del av någon våg. Men kommer å andra sidan att finnas kvar när den senaste vågen ebbat ut.
Allt ska gå fort i dag. TV-lanserade artister hinner inte vara med och välja låtar till sina egna debutalbum för att de ska hinna ut till julhandeln, Många band bildas, repar ett par gånger, har en spelning och går in i studion.
Det stockholmsbaserade sexmannabandet Sonny Crocket är en motvikt till allt detta. Under de senaste nio åren har de byggt upp ett rykte som ett av landets bästa liveband. De har sporrats av beröm och sinkats av bakslag (en skivbolagskonkurs 2003 satte krokben för den då stundande albumdebuten). Alla erfarenheter har gjort dem sammansvetsade på ett sätt som är ytterst ovanligt bland svenska band.
Under åren har de vaskat fram guldkornen ur repertoaren. Alla medlemmarnas influenser har smugit sig in. De intressanta gitarrfigurerna ekar av tidig amerikansk alternativrock som Sonic Youth och Pixies. Bakom bandets
uppfinningsrika keyboards ligger Daniel Bertholdsson, som i egenskap av DJ ständigt samlar nya intryck (lyssna bara på synt-väven på inledande This State). Ibland spökar surfpop, ibland disco. Här anas också psykedelia, garagerock, powerpop och new wave-influenser, Alla lyssnare upptäcker olika saker i soundet, ofta med förtjusning.
Varje låt får sin egen prägel men materialet hålls hela tiden samman av Per Ströbergs uppfriskande uppkäftiga sång och den självklara samspeltheten.
– Influenser är inget man väljer, det är sådant som smyger sig in vare sig man är medveten om det eller inte, konstaterar Per. Någon kanske tycker att det låter splittrat – vi ser det som vår styrka. Ett album ska inte vara för homogent, det ska ta med dig på en resa. Medlemmarna är väldigt olika personligheter men det är högt i tak.
– Det är väldigt bra stämning i replokalen – toleransen är stor, konstaterar bandets senaste tillskott, basisten Magnus Granström, som med sitt norrländska ursprung är en av de två medlemmar som inte ursprungligen kommer från Gotland. Den andre är gitarristen Patrik Jonsfjord, som kommer från Södertälje. De övriga fyra har varit med sedan starten.

Sonny Crockets konserter har alltid varit snärtiga 30-minutersexplosioner som lämnar publiken suktande efter mer. Denna närvarokänsla kan vara svår att fånga i studio. Många excellenta liveband har gjort plattor låter just platta. Men Sonny Crocket har lyckats. I stället för att klämma in så mycket material som möjligt har de dödat många darlings och kombinerat styrkorna från två ganska väsensskilda inspelningsperioder, en grundlig och detaljrik, en väl förberedd och omedelbar. Resultatet är ett album som hade fått plats på en gammaldags LP. De 12 låtarna är relativt korta och ”to the point” och det är omöjligt att hitta livlösa ögonblick.
Plattan är ”på” – när den fångat dig släpper den inte greppet. Det finns en rastlös energi i bandets musik som också känns i Pers texter. Den karismatiske sångaren, som under en period bodde i Tennessee, vet hur man
berättar en historia med en twist. Han har förmodligen tagit intryck från den countrymusik som han aldrig gillade när han var på plats, men i efterhand märkte att han saknade. ”Influenser”, som sagt.
Utan att ens textförfattaren varit medveten om det har bandet alltid haft en röd tråd i sina texter. De handlar om att fly, resa, längta bort, vara på väg, Där finns en strävan efter något annat – kanske något bättre – som kanske inte går att sätta fingret på, men som alltid varit bränsle för den mest vitala rockmusiken. Kanske är det ingen slump av David Bowie,
pophistoriens mest rastlösa och svårplacerade artist, är hans favorit. Sonny Crocket blandar också genrer men låter i slutändan bara som sig själva.
En annan influens som kanske inte hörs, men anas, är amerikanska high school- och collegefilmer, från Porky’s till Breakfast Club. Något som bland annat avspeglades i bandets förra singel, den karakteristiskt betitlade Get Away, och dess video.
Sonny Crocket bär vid det här laget på en hel del uppdämd energi. De har väntat länge, i trygg förvissning om att deras tid kommer, och vet att de kan tackla de flesta förutsättningar och livesituationer. De har inte glömt den no budget-turné ute i Europa som ägde rum i början av decenniet, bokad av en driftig amerikan, Den strapatsrika resan rymde små och minst sagt sunkiga spelställen, publiksegment på Reeperbahn med dess mix av knarklangare, hallickar och horor och en bartender som hade vapen bakom disken för att ingen skulle stjäla utrustningen. Improviserade övernattningar på golv hemma hos godhjärtade fans eller rockjournalister som insett bandets storhet. Kort sagt: ett ”äventyr” som ytterst få svenska band
har gjort – och ännu färre skulle palla med.
– Väldigt lärorikt, konstaterar Daniel med ett lakoniskt leende. Man lär känna varandra på en sådan resa. Antingen kommer man fram till att
man inte står ut, eller också når man en ny nivå. I Sonny Crockets fall blev effekten den sistnämnda.
– Efter den turnén känns det som om vi klarar allt. Efter den är det ingen som har klagat övcr motgångar och strul som tidigare skulle ha stört oss,
konstaterar Per.
Med ett helgjutet debutalbum och alternativ-discorock-singeln 12” färska från pressarna är bandet redo att spela ute så mycket som möjligt. Klubbgig eller festivalspelningar spelar ingen roll.
Det räcker med att höra Sonny Says för att inse att de är redo för allt som kommer i deras väg.